Snatter årg 23 1998

Snatter årgång 23, 1998

Ur innehållet:
Artlista för 1997
På väg mot 200 Lidingöarter
Hökar och mesar
Kra-kra kråka
De rika färgerna flagnar…
Skarvhäckning i Värtan
Innehållsförteckning

HELA 167 FÅGELARTER noterades på ön 1997, vilket är den högsta siffran sedan slutet på 1970-talet. Årets nya Lidingöart blev den större piplärka som rastade i början av maj. Därmed har 224 spontant uppträdande fågelarter setts på ön. Andra rariteter som sågs var halsbandsflugsnappare, vittrut, pilgrimsfalk, dvärgmås, berguv och svartkråka. Att totalt 20 arter vadare och 13 arter rovfågar noterades var för Lidingöförhållanden goda siffror. Långängssjöns comeback som fågellokal av klass – som vi skrev om i förra årets Snatter – var annars årets mest positiva händelse. Våren gav betydligt bättre utbyte än hösten, till stor del beroende på att inga riktigt bra sträckdagar kunde prickas in. Storskarven fortsatte sin kraftfulla expansion och framstod under året som en rätt vanlig fågel på ön. Hela artlistan för 1997.

PÅ VÄG MOT 200 LIDINGÖARTER…
LOF:S ordförande Peter Lundberg, som varit en passionerad Lidingöskådare sedan hösten 1973, närmar sig nu efter 25 år drömgränsen 200 sedda fågelarter på Lidingö. Det är prick hälften av den svenska drömgränsen på 400 arter, som hösten 1998 uppnåddes av hallänningen Mikael Nord, sedan han dragit till Gotland och landets första mongolpiplärka. På Lidingö har i skrivande stund 225 fågelarter observerats. Av dessa har Peter sett 197, det vill säga hela 87,5 procent! Och ligger man i ordentligt kan man se över 150 fågelarter på ett år på Lidingö. Skicka in din egen lista till LOF! Så här är ställningen nu:

Totalt antal sedda arter på Lidingö:

1. Peter Lundberg 197
2. Tomas Carlberg 190
3. Christian Cederroth 186
4. Hasse Berglund 185
5. Tomas Dahlén 178
6. Tomas Lundquist 172
7. Tor Kvarnbäck 167
8. Martin Irestedt 164
9. Magnus Liljefors 159
10. Einar Andersson 158
11. Bruno Sundin 157

ur ”Hökar och Mesar” av Sten Ewerth
Min mor sa gärna ”det smakar fågel” om något som hon uppskattade. Och det påminner mig som säkert många läsare förstår om den klassiska skämtteckningen (i flera rutor) av OA från nr 26 av Söndags-Nisse 1898. Den avslutas med en replik som blivit klassisk: ”Säger du snöripa, så slår jag ihjäl dej” – det förtvivlade utropet av mannen som hade försummat en middagsbjudning och efteråt fick en beskrivning på anrättningarna som han hade gått miste om. Citatet är hämtat ur Pelle Holms Bevingade ord, 15:e uppl. 1991. Den boken är naturligtvis en guldgruva för oss som gärna vill ha en förklaring till hur vissa uttryck kommit i svang. Vad sägs om följande gamla kärnfulla ordstäv? Under uppslagsordet ’smaka’ hittade jag två lämpliga att avsluta mina funderingar med.

Det smakar ändå fågel, sa gumman, kokte soppa på stören som skatan suttit på.

Det smakar ändå karl, sa flickan, kysste tuppen.

ur ”Kra-kra Kråka” av Tomas Dahlén
Har du stått en senhöstmorgon vid Upplandskusten? Snålblåst och inte mycket till sträck. Så kommer en patrull kråkor in över havet. Utspridda. Egentligen ingen flock. Mer av individer på behörigt avstånd. Närmaste granne inom en kraxnings hörhåll. De flaxar lugnt och stilla mot den gråa himlen.

Det finns något bestämt över flyttfåglarnas resa mot söder. Fort fort mot varmare trakter. Fort mot vila. Målmedvetenhet. En kråka däremot har inte bråttom. Alltid tid för ett extra krumsprång i luften. Lite gnabb med grannen. Eller en fråga. Kra-kra. Ska vi inte stanna ett tag? Ett svar. Kra-kra. Glöm det!

ur ”Skarvhäckning i Värtan” av Tomas Carlberg
ALLA SKÄRGÅRDSBOR HAR noterat det: skarvarna i Sverige ökar. Och den många gånger hätska konflikten mellan skarvvänner och yrkesfiskare trappas upp. Varför ökar de? Är skarven ett skadedjur? Det är frågor som zoologen Henri Engström studerar vid universitetet i Uppsala. Enligt Henri Engström har skarvarna ökat sedan de togs upp på EU:s lista över arter som ska skyddas. Skarvar från överfulla kolonier på kontinenten söker sig norrut. Den pågående övergödningen av Östersjön ger mer mat, det vill säga fisk. Dessutom föder skarvarna många ungar, knappt tre i varje kull. Sedan 1985 har antalet skarvar ökat med upp till fyrtio procent per år. Nu häckar cirka 16 000 par i Sverige. På Lidingö observerades enstaka storskarvar årligen 1975 – 1985, men sedan dröjde det till 1992 innan nästa obs. Från och med 1996 har antalet skarvobsar ökat dramatiskt på Lidingö och numera ses över hundra exemplar årligen. Skarven är inte längre en ovanlig syn i öns farvatten vår och höst. Kanske inte helt oväntat genomfördes 1998 den första kända skarvhäckningen någonsin i Stora Värtan. Det ska bli intressant att följa utvecklingen där.

Snatter, 1998, årgång 23
3 PETER LUNDBERG: Ordföranden har ordet
4 PETER LUNDBERG: Rafflande artrallyn på Lidingö
6 PETER LUNDBERG: Fågelobservationer på Lidingö 1997
25 På väg mot 200 Lidingöarter
26 PETER LUNDBERG: Snatteranden på Lidingö, höstarna 1997 och 1998
27 MARTIN & LASSE IRESTEDT: Örskär – en pärla i Bottenhavet
30 STEN EWERTH: Hökar och mesar
32 TOMAS CARLBERG: Samlarens behov att fylla tomrum
36 HENRIK STANNOW: De rika färgerna flagnar
38 HENRIK STANNOW: På en klippavsats
40 TOMAS CARLBERG: Skarvhäckning i Värtan
42 TOMAS DAHLÉN: Kra-kra kråka. Krax